E-bok!

Nu har 'Den ovälkomna gåvan' tagit slut på förlaget.
Jag bestämde mig då för att göra en e-bok av den.
Den finns nu färdig - men bara hos mig för tillfället.

Är det någon som skulle vilja ha den, så skriv till mig:

yvonne.waern@gmail.com

Om mina historiska böcker. Hos Löv & Craig

Jag blev inspirerad att skriva något mer allmänt om mitt skrivande.här kommer texten som du också kan hitta på länken nedan:
https://narjagserdig.wordpress.com/gastbloggare/yvonne-waern-2/

Jag har haft ett yrkesliv som engagerat mig. När det tog slut, var då engagemanget slut? Först ja. Sedan hittade jag något annat.

På sommaren kom en kvinna från en fjärran tid till mig. Det var i sommarhuset från 1600-talet hon först pockade på min uppmärksamhet. ’”Vi kvinnor hade det svårt på den tiden”, hörde jag henne säga. ”Inte blev vi myndiga förrän vi blev änkor. Och då var det så dags!”

Två kvinnor som bott i sommarhuset har jag följt som unga, mödrar och änkor. Deras tid som omyndiga och myndiga, gårdsmoror och guvernanter har jag skildrat. Det har blivit fyra böcker om kvinnoliv, från 1720 till 1822. Kärlek och glädje, men mest sorg och bekymmer. Änkenådens hemlighet var ett ”oäkta” barn. Prinsessan i ”Det sägs att en prinsessa”, var ”bara” en kaptensdotter från Pommern. ’Moln över morgonrodnad’ speglade Auroras kamp mot vrede och sorg. ’Den ovälkomna gåvan’ var Marias. Hon både kunde och måste bota djur och människor. Hennes mor Aurora fick kämpa mot fördomar och oförståelse.

Jag är glad över min lidelse. Jag är lycklig över att kunna väva en människas livshistoria ur de trådar som ännu är kvar; i dagböcker, i tingsrättsprotokoll och i kyrkoböcker.

Nästa projekt kommer att bygga på ännu en lidelse: hur hanterar vi vår värld, egentligen? Hur behandlar vi våra medmänniskor? En allegori i vrede över vårt slöseri med de oss givna rikedomarna. Få se vad det blir, hur det går!

Tre ben står mina böcker på: engagemang, historiska fakta och fantasi. Det har gått bra så här långt. Hoppas det kan få fortsätta.

Att skriva en historisk roman: Den ovälkomna gåvan

Den här boken är den fjärde i en serie historiska romaner. Därför gav den mig särskilda problem. Jag måste vara konsekvent samtidigt som jag inte fick upprepa mig.

Tidigare hade jag skrivit en hel del om hur man levde på landet på 1700-talet. Hur levde folk? Vad åt människor på landet? Vilka kläder hade de? Fast jag försökt ta reda på det mesta, missade jag en del. I en av de tidigare böckerna hade jag gjort fel på vad det fanns för vägar. Jag hann rätta det i tid. I en annan bok hade jag låtit 1700-talets bönder såga ner träd. Fel! På den tiden högg man träden. Släktforskare är kunniga i historia. Ett bra ställe att träffa vänliga och hjälpsamma människor är: http://aforum.genealogi.se.

För den nya boken bestämde jag mig för att det var nog med historisk efterforskning. Kyrkoböckerna fick räcka. Jag skaffade mig ett halvårs abonnemang på Arkiv Digital. (www.arkivdigital.se) Kan rekommenderas till alla som vill skriva historiska romaner i svensk miljö!

Redan tidigare letade jag i digitala kyrkoböcker. Jag var intresserad av ett särskilt hus. Gårdar är lätta att hitta i de digitaliserade husförhörslängderna, eftersom där oftast finns register i bokstavsordning. Men så besvärligt det är är att läsa husförhörsanteckningarna! Ibland undrar jag varför prästerna skrev så otydligt. Varför de kladdade de så? Var det något de ville dölja? Jag avslöjade en präst. Där han suddat och skrivit över syntes ändå: ’ Dränkt sig med flit’. Det var något att hänga upp en berättelse på!

Eller förresten… Jag ville ju också fortsätta berättelsen om den unga kvinnan,Aurora Ottiliana. Hon som just gift sig. Aurora blev änka för andra gången vid 28 års ålder. Med tre barn!

Hennes bror dog i syfilis. Och en piga i granngården dog i samma sjuka. Detta fick jag reda på ur ’dödboken’. Litet skandaler skadar inte i romaner! Mera skandaler. Aurora Ottilianas yngre syster, Lisa, hade i kyrkoböckerna några olika ’oäkta’ barn. Två gånger gifte hon sig efter barnsbörden. Sexstraffen var obevekliga och sexdriften lika stor som nu. ’Lägersmål’ heter det eller ’lönskaläge’. Båda skyldiga fick betala böter. Om de inte lägrat varann ’under äktenskapslöfte’, förstås.

Men hur var det nu med Maria, dottern som föddes 8 månader efter Auroras makes död? Vem var hennes ’riktige’ far? Vad kunde hon ha fått med sig i livet? En ovälkommen gåva! Nu slog fantasin till. Den röda tråden stod flickan för, Maria med den ovälkomna gåvan. Sedan vävde jag in kapitel med de mer eller mindre pikanta detaljer jag hittat i kyrkoböckerna.

Om jag lyckats balansera fantasi och fakta vet jag inte. Jag vet att människor på den tiden trodde att det fanns personer som hade förmåga att bota. Maria fick inga barn. Jag hoppas att ingen annan släkting blir störd av min tolkning av flickans ’ovälkomna gåva’.

PS Den här bloggen finns också på booqla.

Recension hos Bibliotekstjänst

I dag är jag riktigt glad! Elsbeth Hermansson på Bibliotekstjänst (BTJ) har läst min senaste bok 'Den ovälkomna gåvan' och skrivit om den bl.a. så här:

Fjärde boken om Stråle-släkten utspelar sig i tidigt 1800-tal. Miljön är Vättern och väglöst land i Tivedenskogarna med skrämmande vargar, vättar och vittror. Folktro och vidskepelse har stort inflytande i det vardagliga livet. Dottern Maria, med sina röda ögon, har fått gåvan som synsk och att kunna bota värk och skador. Klok-Bella och Klok-Sirkku är hennes läromästare. Många uppsöker Maria ”som kunde göra gott”, att bli kallad häxunge är hon stolt över.  Personskildringen är utmärkt, likaså språket. Romanen rymmer ett stycke svensk historia såsom Gustav IV Adolfs krigshandlingar och bygget av Göta Kanal. Författaren har lyckats ännu en gång!

Publiceras i BTJ-häftet nr 19, 2015

(Jag har markerat de meningar jag gillar mest, och så har jag förkortat litet, enligt BTJ:s regler för publicering)

I Undenäsgården den 22 augusti

Fantasi och fakta del 2

Kåserier kring Undenäsböcker

Ingemar Wikenros och Yvonne Wærn besöker Undenäsgården för föredrag och boksignering

Missa inte det!

Tid: Lördag 22 augusti kl. 17.00

Plats: Undenäsgården, Stora salen

Fika finns att köpa under pausen

VÄLKOMNA!

Recension av "Den ovälkomna gåvan", skriven av Ronnie Lundin

Den fristående uppföljaren till ”Moln över morgonrodnad” tar vid där den gamla slutar. Vi får fortsätta att följa Aurora i sitt nya äktenskap med officeraren Claes.

En varghund blir barnens bästa vän, inte minst den lilla Marias, som har fått en ovanlig förmåga att läka och hela, förutom att hon verkar förstå djuren.

I skuggan av ofärdstider där Sverige förlorar Finland 1809 och krigen med Napoleon lever myterna och skuggorna i skogarna i människornas sinnen. Marias gåva att läka gör att sjuka människor söker sig till henne medan prästen och andra lärda förfasar sig över Djävulens påverkan på ett litet barn.

En trädocka med en alruna som halsband får Maria av en läkekunnig finsk kvinna. Alrunan förskräcker Aurora som får veta att det är en farlig talisman.

”Den ovälkomna gåvan” är en annan sorts bok än ”Moln över morgonrodnad”, även om det handlar om samma människor. Här har Maria en huvudroll där vi gradvis dras in i en mytisk och mystisk värld där verklighet och fantasi flyter samman.

Om det främst är en historisk roman eller en fantasybok får andra avgöra. De båda genrerna flätas i alla fall samman till en spännande roman som borde passa många.

Recension av Moln över morgonrodnad. Skriven av Ronnie Lundin.

Moln över morgonrodnad Yvonne Waern. Recito förlag 2014

Den unga hustrun Aurora blev bortgift med den lågadlige Anders Gustaf som visade sig vara en slarver och suput. När han avlider genom ”sår i halsen” får hon ta hela ansvaret för barn och gård. Svårt och ovant, men hon växer sakta in i uppgiften.

En ny förälskelse blir hennes väg in i ett nytt liv, medan hennes kusk Kalles liv trasslar till det för sin del.

”Moln över morgonrodnad” är en fristående uppföljare till Yvonne Waerns tidigare romaner om bygden runt säteriet Fräckestad. Vi får en inblick i hur livet i början på 1800-talet kunde vara hos dåtidens motsvarighet till vår medelklass och bygger på verkliga händelser. Waern har gjort grundliga forskningar kring livet under den här tiden och boken är både underhållande och lärande. Inte minst får vi följa de hårda prövningar som bokens huvudperson Aurora får utstå, trots att hon tillhör de mer privilegierade människorna med tjänstefolk och ägor.

Språket är bitvis mycket vackert och målande, som de första meningarna ”De mörka soldaterna bakom huset drog sig sakta tillbaka allteftersom solen steg upp. Snart kröp de ihop under träden.”

Ibland känns det som om författaren skriver en biografi, och delvis är det en sådan också. Men det är en roman och ska läsas som en sådan.

Det blev en läsvärd stund och inte minst fick jag lära mig lite mer om bland annat den idag osannolika kyrktagningen, att kvinnor var ”orena” efter en förlossning och inte ens fick vara med på sina barns dop.

För den som gillar historiska romaner är det här en bra bok.

Recension av Ronnie Lundins "Hamarsmans ättlingar"

Det är 1400-tal på Fårö i Ronnie Lundin nya bok ”Hamarsmans ättlingar*”.  Vi får följa några generationers slitsamma liv på Fårö. En del av de fiktiva personerna känner vi redan från boken ”Hamarsmans dotter”. I den nya boken är det inte bara fattigdomen och överheten som ställer till besvär utan också en präst som vill vara förmer än sina släktingar, en präst som förråder den heliga biktens hemligheter. 

Som läsare får vi dela Fåröböndernas svält och sorg, fåfänga strävan och svåra umbäranden. Färderna till Gotska Sandön följer jag med spänning och förfäran. Jag gläds med männen över vrakgodset och våndas över mötet med de omkomna ägarna, stormens offer. Under folkets raster och väntetider får jag också lyssna till skrönor om Havsfrun, bysen, hästskelett med guldkotor, skattsökning och hånskratt.  Ronnie Lundin känner sin ös sägenskatter väl.

Ronnie Lundin har god hand med historien, både när det gäller det enkla folket på Fårö och det härskande folket i Visby. Boken ger en god insikt i livet både på Fårö och i Visby på 1400-talet. Ett liv som liknar fastlandets i umbäranden och nöd och ändå är så annorlunda. Gotlands utsatthet som ö i Östersjön, som en bricka i spelen mellan Danmarks kungar och Sveriges hövdingar, skymtar bakom de människoöden som beskrivs. Den som vill veta något mer om Fårö än det som bjuds i turistbroschyrernas glättiga bilder kan här få rikligt med belöning.

Den 18 augusti gäller det!
Här är affischen från Töreboda bibliotek:

Författarföredrag på Töreboda bibliotek

(Här ett porträtt på mig)

Yvonne Waern

med sina berättelser från Undenäs.
Tisdagen den 18 augusti
Kl 18.30 Mingel med tilltugg.
Kl 19.00 Föredraget börjar.

Fri entré!

Bilder från Forsvik

I dag var jag och tittade på Forsvik igen. Miljöerna väcker minnen hos mig. Där bodde Kalle, där arbetade Gretas far. En man visade hur en stångjärnshammare fungerar. Långsamt och under stort oväsen smalnade järnstaven och blev något längre. Inte så att jag såg det, men han sade att det blev så. Jag såg Anders för mina ögon och undrade om han inte blivit döv. 

Inne i museet fanns också en modell av Forsvik. Visserligen från 1918, men jag kunde föreställa mig hur det var 1816. Slussen var nyss färdig, men något ångfartyg gick det inte där då. 

Jag har några foton som jag hoppas få in här.

Nu kom också omslaget!


Härligt !  Spännande att se när själva boken kommer...

Nu har jag godkänt typsättningen av den nya boken "Den ovälkomna gåvan". Väntar bara med spänning på omslaget.

Piratkopia!


Jag har just hittat en piratkopia på nätet av boken "Änkenådens hemlighet". Eftersom den fortfarande säljs, och jag har copyright på texten och förlaget harcopyright på  typsättningen undrar jag hur man ska kunna stävja detta?
Någon som vet?


Författarförbundet och förlaget (Recito) tog reda på hur det var. Det var värre än en piratkopia! Ett lockbete för att få folk att registrera sig på någon helt ovidkommande "sajt"! Usch! Så vill jag inte mina böcker ska användas!


Ja, nu fick jag brev från författarförbundets jurist. Det är så att det finns någon sajt som lurar folk att registrera sig. Sedan får man betala en månadsavgift - inte alls för att få tillgång till några böcker, utan bara så där. Så akta er! Ingen ska behöva registrera sig för att vare sig köpa eller läsa mina böcker!

Köpa kan du göra på välrenommerade ställen som Bokus etc. Läsa kan du göra på biblioteket - två av böckerna finns i e-boksform, nmligen "Änkenådens hemlighet" och "Det sägs att en prinsessa".

Varför har jag inte gjort fler böcker till e-böcker? Därför att biblioteken varit litet snåla med att ha dem till utlåning. Pappersböckena finns däremot tillgängliga på flera bibliotek.

Författandets mystik

I min senaste bok skrev jag så här om lönnen:

”

Så småningom blev Maria vän med lönnen, vårdträdet. Hon klappade den och pratade med den. Lönnens bark var grov och stammen var tjock. Maria var bara som ett lönnblad där nere på marken. En bit ovanför Marias huvud delade grenarna sig som ett paraply. Nere vid marken fanns en stor spricka. Det var något särskilt med trädet.

…

 Maria klappade mot lönnens bark. Trädet var hennes vän.

– Får jag komma in? undrade Maria, och hon kände hur trädet öppnade sig för henne.

Inne i trädet var det mörkt, men Maria såg ändå. Där var liksom en grotta, så hög att hon inte såg taket. Ovanför henne hängde silvergirlander. Det var så vackert. Det luktade gott inne i trädet. Tryggt och vänligt. Hon ville vara här. Hon satte sig ner och lutade ryggen mot trädet. Trädet berättade en saga för henne. Hon lyssnade.

 – Jag är gammal och jag har sett mycket, sade trädet. Varje vår klär jag mig i ljusa gröna löv. Varje sommar blir de mörka. Till hösten festar jag i gult och rött. På vintern blir jag ensam med mina kvistar. Varje år är jag rädd. Jag ser människor komma med sågar. Jag kan inte springa. Det gör ont!

– Nä! sade Maria och höll för öronen. Släpp ut mej!

– Nu ska du lyssna så du lär dig!

– Nä! Ja vill ut!

Trädet öppnade sig inte. I stället kände Maria hur det klämde omkring henne och höll henne fast. Hon blev rädd.

– Lyssna! sade trädet och lät både arg och bestämd.

Maria kunde inte göra något annat.

 – Det är sommar. Mina lövbarn är friska och glada. Det är då de kommer, människorna, med sina yxor.

Maria visste precis vad trädet talade om. Det som mor kallade för hamling.

”

Så skrev jag. Det var länge sedan. Ingenting visste jag om vad som skulle hända. Det hände. En stor gren började brytas loss från lönnen. Längre och längre mot huset lutade den sig. Vi var tvungna att göra något. Ack vad arboristen gjorde!

Var det mitt fel? Var det jag som gjorde att lönnen blev stympad? Eller såg jag bara vad som skulle hända? Vilken makt har några skrivna ord?

Nu börjar nya mödor...

Fick just det första provtrycket på nya boken "Den ovälkomna gåvan". Inte har de följt mina anvisningar om rubriksättning och anfanger!

Ska läsa vidare...

Jag gråter redan över ...

Jag gråter redan över att inte få följa med Maria på hennes fortsatta resa. Hur gick det med henne efter denna förfärliga upplevelse? Hur löste hon sitt liv i fortsättningen?

Nej, jag fååår bara inte tänka på en fortsättning - till...  !

På väg till förlaget...

Nu är 'Den ovälkomna gåvan' på väg till förlaget. Vad spännande!

Det blir många omgångar ännu med rättelser. Erfarenheten talar.

 Kommer med bild när jag kommit så långt som till omslag.

Om undervisning av barn tidigt 1800-tal

Nu är jag inne på sista varvet av kontroller för sista boken: ’Den ovälkomna gåvan’. Ett möte med en kunnig person fick mig osäker: hur var det egentligen med undervisningen av barn i början av 1800-talet? Innan folkskolelagen kom, innan det fanns några skolbyggnader, alltså. Någon som vet? Jag vet att en ”barnalärare” gick runt i gårdarna och undervisade i katekesen och litet läsning. Hur gick det till? Vad hade hen för hjälpmedel? (förresten var det nog mest män).

Den ovälkomna gåvan

Boken närmar sig fulländning... (hmmm...)  Jag räknar med att den kan komma ut till i början av augusti.

Nu börjar jag tänka på baksidestext. Vad kan fånga läsarens intresse?
Jag har två alternativ. Berätta gärna vad du tycker är bäst!
(yvonne.waern@gmail.com)

Alternativ 1:

Det börjar med en skadad varghund, en vargskrämd häst, en avkastad ryttare, en tappad bössa och en förrymd fransk soldat. Andra händelser är bygget av slussen vid Forsvik, bröllop, bal och begravning  Historien utspelar sig i början av 1800-talet då okunnighet och vidskepelse råder. Den röda tråden tvinnas av ett barn med en ovanlig – och ovälkommen – gåva. Tacksamhet och misstänksamhet möter henne.

Boken 'Den ovälkomna gåvan' är en fristående fortsättning till boken 'Moln över morgonrodnad'. Båda ingår i en serie Karsjöhultsberättelser, som börjar med 'Det sägs att en prinsessa' och fortsätter med 'Änkenådens hemlighet'. 

Alternativ 2.

I början av 1800-talet var det obekanta farligt. Ett barn med förmåga att bota måste vara besatt av djävulen. I den tiden växte Maria upp med sin gåva. Djur och träd förstod hon, och människor kunde hon bota. Därför möttes hon med misstänksamhet . Hon kommer i konflikt både med sina föräldrar och med präst och kantor. Det här är Marias historia. Och Auroras, hennes moders.

Boken 'Den ovälkomna gåvan' är en fristående fortsättningen till boken 'Moln över morgonrodnad'. Båda ingår i en serie Karsjöhultsberättelser, som börjar med boken 'Det sägs att en prinsessa' och fortsätter med 'Änkenådens hemlighet'. 

Vulkanutbrottet i Timanfaya, 1730-1736 och några av dess följder

Det började i september 1730. Sent på kvällen hörde  prästen i Yaiza, Don Andrés Lorenzo Curbelo ett muller. Han steg upp och skrev senare följande:

”Jorden slets upp i Timanfaya, en bit från Yaiza. Ett enormt berg reste sig ur jordens bröst. Flammor sköt ut från dess topp”

Prästen tog sig från Yaiza till Timanfaya. Han behövde inte väcka den unge bonden som stod och såg på hur jorden hävde sig. Fortfarande tveksam blev Pepe stödd av prästen.” För dina bybor härifrån”, sa prästen. ”Jag tar hand om dem i Yaiza.”

Pepe lyckades få med sig alla i byn utom en. Det var Juan som vägrade följa med genast. Han måste få med sig getterna, sade han. Både han och getterna blev begravda under lavastenarna som kastades ut från vulkanen. Hans käraste, Immaculada, följde motvilligt med de andra i flykten från lavastenarna och elden.

Det gick långsamt för den lilla skaran. De var sömniga och motvilliga. Det fanns inga stigar genom det oländiga landskapet. Imma (så kallades Immaculada) vände sig om flera gånger. ”Skynda er på!” ropade Pepe om och om igen. Det syntes inte mycket bakom dem. Bara en grå vägg som dimma. Mullret ökade, fast de gick bort från vulkanen. Plötsligt stannade Imma. ”Tita!” utbrast hon. Det var smeknamnet på killingen som fötts för inte så länge sedan. ”Juan tar hand om honom”, sade Pepe otåligt. ”Det var ju därför han stannade.” 

Alla andra stannade och vände sig om. Nu såg man tydligt hur stenar kastades ut ur marken. Hur marken långsamt reste sig och skakade allt omkring sig - hus, lador, åkrar, allt försvann i eld och rök. Som av en gemensam impuls började alla långsamt gå tillbaka. Det fanns för mycket hemma som måste räddas.Elden som inte hann bli släckt,  säden som skulle torkade i skjule som nu brändes sönder. Imma var inte den enda som oroade sig för en get. 

Pepe stod rådlös. Han kunde inte låta sina skyddslingar gå tillbaka in i helvetet! Han fick en ingivelse. ”Akta er!” ropade han och böjde sig ner som om han hukade för en nerfallande sten. Som på ett trollslag vände sig folket om och alla hukade sig ner. ”Fort härifrån!” manade Pepe, och så sprang han, fortfarande hukande österut. Lavan rann i strömmar mot norr och nordväst. 

Det här är bara starten av ett vulkanutbrott som skulle pågå i hela sex år. Till att börja med var medkänslan på de drabbades sida. Myndigheterna i Teguise skrev ett brev till de som styrde över Kanarieöarna och bad att folk skulle få lämna ön med fartyg som hållits inne i väntan på de flyende. Många kom i väg till Gran Canaria. 

Det dröjde inte länge förrän bönderna från Timanfaya, Rodeo, Santa Catalina och många fler ställen förbjöds att fly. Fortfarande föll aska och lavastenar ner över stora delar av Lanzarote, men folk tvingades att stanna. Den bördiga marken täcktes av lavasand, men människorna fick inte lämna den. Sanden förstörde skörden, fälten kunde inte brukas mer, husen var nästan helt begravda och vattenreservoarerna oanvändbara. Råttor invaderade stora områden och kaniner och småfåglar sprang sin väg. Småvilt som människor tidigare kunnat fånga. Det sägs inte hur många som dog av svält. Däremot berättas det att bara en person dog av skador från själva vulkanutbrottet.

I mitten av nittonhundratalet - tvåhundra år efter vulkanutbrottet hade lavan stelnat. Under jorden hade gaser bildat tunnlar i lavan. Gaserna förflyktigades. Tunnlarna var kvar. Cesar Manrique, Lanzarotes konstnär och landskapsarkitekt, upptäckte att några av tunnlarna kunde upptäckte att några av tunnlarna kunde formas till hans hem.

Han ”målade” dem med cement och vit färg. Där kan vi turister gå numera. Jag måste le på ett foto, fast mina tankar går till  de flyende, gråtande, förtvivlade människorna. 

Här är ett förslag till baksidestext till den nya boken.
Arbetsnamn är "Den ovälkomna gåvan".

Det är tidigt 1800-tal och okunnighet och vidskepelse lever gott sida vid sida. Där blir ett barn mött med misstänksamhet om det på något sätt är ovanligt. Här möter vi Maria som fötts med en passion att bota. Hon kommer i konflikt både med sina föräldrar och med präst och kantor. Den sista hon vill bota går i sjön.

Boken 'Den ovälkomna gåvan' är en fristående fortsättningen till boken 'Moln över morgonrodnad'. Båda ingår i en serie Karsjöhultsberättelser, som börjar med boken 'Det sägs att en prinsessa' och fortsätter med 'Änkenådens hemlighet'. 

Vad tycks? Intressant?

Människor...

De heter Carl och Claes, Anna och Lisa, och så Maria i flera generationer. Vad ska jag göra för att du som läsare ska kunna hålla reda på dem? En lista? Ett släktdiagram? Nej, inte det senaste. Alla är ju inte släkt! Somliga människor är tagna ur kyrkoböcker, somliga är påhittade. Lika lätt att blanda ihop är de. Ska jag skilja på dem?

Vid redigeringen kommer så många frågor...

Redigering  på gång

Nu redigerar jag det nyaste manuset för tredje gången. Yngve undrar då och då. Nu senast handlar det om kycklingar. Hur tidigt kan man ta dem från hönan? Yngve menar att kycklingar lätt kan frysa ihjäl utanför sin mamma.

Någon som vet?


svara på min mail: yvonne.waern@gmail.com

Du kan få ett tack i boken!

Biblioteket i Töreboda


Här är Catherine Landström på hugget! Nu har jag blivit inbjuden att berätta om mina böcker och vi har kommit överens om en dag i slutet av augusti.

Sprid gärna vidare! Och ge mig något tips om vad som skulle vara intressant att få veta om böckerna!

Bokhandelskris!

Jag fick höra att bokhandeln i Karlsborg ska lägga ner! Oj, vad ledsen jag blev!
För Agneta och allt jobb hon gjort, för alla som vill se på böcker i verkligheten !
Och för mig själv! Vart ska jag nu gå och försöka sälja mina nya böcker?

Något bra tips?

Omslagstankar

Av Gunnel i Karlsborg fick jag en bild på en alruna. själv hade jag Lilla Karsjön sedan tidigare.
Nu gällde det att få ihop det där. Jag ritade av alrunan och skaffade ett bildbehandlingsprogram. Det tog mig en dag att åstadkomma den bilden som kommer här. Sedan vill jag beskära den, men jag lyckas inte. Bättre lycka med mer besvär!

Vad tycks?

Om böcker

Jag läste just i en bok jag köpt att biblioteket i Alexandria hade 100.000 böcker. De brann alla upp när biblioteket brann ner. Varje besökare  fick lämna sina böcker där. De fick tillbaka en kopia senare. Vad är en kopia? undrar den moderna läsaren. Jo, en avskrift. Och den kunde lätt bli fel.

Ordet "bok" kommer förresten av att man skrev på bokträ. Och bokstav var runor ristade på bokträ.
Här i Norden, alltså. I Alexandria bestod "böckerna" av pergamentrullar. Så olika kan det bli med översättningar! Jag är glad för det ändå. Tänk om vi hade våra hyllor fulla av rullar! Rullhyllor.

Börjar planera omslag. Jag skulle vilja ha en alruna, men hittar ingen bild som inte är copyright-skyddad. Så länge har jag några gamla foton som kanske skulle funka. Omröstning? Skriv till mig och berätta vad du tycker!
PS Boken ska heta "Den ovälkomna gåvan" och handla om Maria som föds med gåvan att bota människor och djur. Dessutom har hon "okulär albinism", dvs hon har röd iris och har svårt att se. En gång fick hon en veddocka som hade en  alruna som halsband. En alruna medför olycka.

Lilla Karsjön. Möjligen för lik omslaget på "Det sägs att en prinsessa".

Barn i lönnen. Kanske för liten del av boken. Maria går in i lönnen.

Lönngubbe. Mystisk nog?

Nu är Yngve min förste "betaläsare". Han är väldigt uppmärksam och kollar historiska missar. Nu undrade han (och jag) var tingshuset kunde ligga som folk använde som bodde i Mölltorp/Forsvik. Detta ska vara omkring år 1807.  Någon som vet?

En helt ny bok. 

Länge har jag funderat på att skriva något jag skulle vilja kalla för "Min psykologihistoria". 

I går kom jag på en annan vinkel, och nu tänkte jag försöka mig på "Kognitionspsykologins uppgång och fall" (i analogi med "Romarrikets uppgång och fall". 

Men jag har så mycket idéer för mig. Genomförandet är en annan sak!

Kartor

Hur mycket ger en karta till upplevelsen/förståelsen av texten? Undrar eftersom det är jobbigt att göra en karta efter en gammal förlaga. Den karta som är överst är alltså förlagan, men den kan jag inte använda direkt. Jag tänkte rita av de stora dragen: sjöarna, t.ex. och så de farbara vägarna. Det kan ju vara bra att kunna se hur långt det är mellan de olika ställena.

Vad tyx?

Nu har jag ändrat kapitelrubriker och ändrat en del namn. Jag undrar om jag behöver tala om vilka namn som är ursprungliga och inte, samt vilka personer som är "verkliga" och vilka som är "påhittade". Ge mig gärna ett råd! Här, på Facebook, på gmail eller i verkligheten!

Sista boken i serien om Karsjöhult/Fräckestad

Nu - tror jag - är den färdig för betaläsning. Men först var jag tvungen att ändra i den.

 Länge hade den stört mig som omöjlig att publicera. Nu kom jag på vad det var: det där med blixten i ena ögat. Det var för orealistiskt. Mina läsare vill ha något historiskt, inte alltför fantasifullt. Jag hade redan gjort Maria som en Asperger-typ, varför inte albino bara på ögonen? Jo, jag kollade nätet och det finns något som kallas för "okulär" albinism. Det hänger ibland ihop med Asperger. Perfekt! Så ändrade jag - förhoppningsvis på alla ställen. Få se om det känns bättre - jag är ju den första recensenten.

Stormen kom. Nej, det var bara i södra Sverige. Stormen fortsatte. Nu var det värst i Mariestad. Mariestad är långt från Karsjöhult. Vi sov lugnt. Jag drömde bara om något som kraschade.

Några dagar senare ringer bonden. En gren från den stora lönnen har ramlat ner på lillstugan. 

Mitt i julgransplundringen ringde han. "Var det farligt"? Det visste han inte. "Har den gått genom taket?" Det visste han inte.

Trädfällar-Anders blev vår räddning. På eftermiddagen kunde han åka upp och kolla. Han mer än kollade: Han tog ner grenen och sågade den i bitar. Och ja: en gren hade gått geno taket. Bara ett litet hål, som han täckt med takpannor.

Kommer det att räcka? Än har vi flera månaders vinter kvar. 

Forsättning följer...

Om fasan i Paris

Dramat i Paris sänder vågor av skräck genom mitt minne. Det var året när yngsta dottern arbetade som ”au pair” i Paris. Hon arbetade halva dagen och studerade franska den andra. Hon lärde känna både de goda och dåliga sidorna av ett au pair arbete. Också med Paris blev hon bekant. Vi åkte dit för att hälsa på henne. I Metron var vi när vi hörde smällen ovanför. När vi kom upp ur Metron, var där kaos. Massor med upprörda människor som skrek på franska. Vi förstod inte så mycket förrän vi kom till hotellet. Det hade varit ett bombattentat alldeles utanför ett stort varuhus. Vi hörde att det var en terrorgrupp från Libanon som hade några krav som inte uppfylldes. De hotade med mer. Det blev mycket mer. Under tiden bestämde vi att dottern skulle åka hem. Det var inte så lätt. Bussarna ställdes in. Hon fick ta ett överfullt tåg. Med pick och pack (inklusive en synt). Hennes au pair - familj förstod ingenting. ”Om ni är så rädda, varför skickar ni hit henne?” undrade de. Är parisarna mer tåliga, kanske? Efter Algerietkriget blev de vana. Senare var man tvungen att ha visum för att åka till Frankrike. Jag har sparat ett gammalt pass med ett franskt visum i. Ska det börjas nu igen?

Om miljön

Finns mycket att säga...

I dag (150107) finns ett program på radio, av Vetenskapsredaktionen. Den summerar 2014 års händelser.  Kl. 13.35.

”Öppna våra öron så att vi hör ropen från dem som drabbas av klimatförändringarna. Väck oss till solidaritet med kommande generationer” står att läsa i klimatbönen som ärkebiskop Antje Jackelén varit med att skriva.

Härligt att bli gammal!

Till alla er unga där ute (dvs under pensionsåldern) vlll jag ge några uppmuntrande ord ur David Brooks tankar ur DN 150105:

Det har visat sig att människor över 80 år är lyckligast. I alla fall tycker de det. Varför är det så?

De äldre har lärt sig hantera problem i livet. Ja, och så har de färre problem också. Inget jobb som stressar, inga köer till och från jobbet, inga barn att ängslas över. 

De äldre har lärt sig att se samma situation ur olika vinklar. Det gör att de inte förargas så lätt.

De äldre kan ta lättare på bakslag - de har upplevt så många gånger att allt ordnar sig till slut.

Jag minns att min mamma sa, när hon var 95:  Nu förstår jag allt! 

Jag missförstod henne, eftersom jag var så mycket yngre (knappt 70!) Inte kunde hon förstå allt om vetenskapens framsteg. Nej, hon visste något mycket viktigare: att acceptera det hon inte kunde ändra på. Att inte förargas över småsaker.

Jag är på väg...

Hur mycket kan du ta reda på om böckerna ”Änkenådens hemlighet” och ”Det sägs att en prinsessa”?

Härmed inbjuds du till en tävling som avslutas den 31 januari 2015

Pris till den som fått flest rätt (om flera, lottning): Boken "Moln över morgonrodnad"

Skicka svaret i formen 11, 22, 31, etc...

till: Aurora.ottiliana@gmail.com

1. Vart ville Charlotta så gärna komma?

1. Fägre

2. Forsvik

3. Tived

2. Vad hette Charlottas ”väpnare”?

1. Nils

2. Anders

3. Erik

3. Vad hette fadern i den ”tysta” familjen?

1. Josef

2. Abraham

3. Daniel

4. Var bodde Anna innan hon kom till Karsjöhult?

1. Halna
2. Fägre
3. Fågelås


5. Var bodde Charlottas föräldrar innan de kom till Fräckestad?

1. Lützen
2. Landsberg
3. Landsdorf

6. Hur gammalt skulle ett barn vara för att få börja arbeta (i slutet av 1700-talet)

1. 10 år
2. 12 år
3. 14 år

7. Vad hette Kalles mor?

1. Rosetta
2. Margarita
3. Violetta

8. Var fick Anna arbeta genast när hon blivit rörelsehindrad?

1. Fräckestad
2. Karsjöhult
3. Halna

9. Vad hette herrgården där Charlotta arbetade?

1. Moholm
2. Mogård
3. Ryholm

10. Vad hette kyrkoherden som på 1700-talet gjorde en beskrivning av Undenäs socken?

1. Wilhelm Ågren
2. Malkolm Åfors
3. Friedrich Ådahl

Färdigt!

Ny bok: Moln över morgonrodnad

Hej!
Det var länge sedan! Jag har använt Facebook hittills. Nu ska jag försöka vara utan den ett tag. Den är för nyfiken på vad jag gör. Är du nyfiken, välkommen hit!

En bok till har kommit ut. Moln över Morgonrodnad heter den. Det är Aurora som är morgonrodnaden och hennes bekymmer som är moln. Aurora föddes i Mölltorp 1779. Det är en spännande tid!

Här är den allra första början av boken. Vill du läsa mer, tala om det här.

Kapitel 1. Höstmarknadens skugga

De mörka soldaterna bakom huset drog sig sakta tillbaka allteftersom solen steg upp. Snart kröp de ihop under träden. Då skrämde de inte längre. Det bara skogen som injagade skräck. Skogsväsen eller skogsrövare, troll eller älvor, det fanns många faror i Tiveden. Ulven kom sällan fram till huset, men en rest av en lagårdskatt bar spår av göpan. Mangårdshuset på Fräckestad var en fästning uppe på kullen. Några bleka åkrar höll stånd mot skogen. 

Det röda kriget mellan natt och dag lugnade sakta ner sig. Drängarna var redan ute och arbetade. Dejan Britta satt i ladugården och lät de varma vita strålarna spela ner i hinken. Det var inte så länge sedan Rödros kalvat. Snart skulle hon nog kunna skickas ut till de andra korna på bete. Hon måste ju äta upp sig innan den magra vinterns tid.

Nu var det dags också för herrefolket att börja dagens arbete. 

- Jag åker till marknaden, sade gårdens herre, Anders Gustaf, litet nonchalant. 

Det var den 25 september 1803, den första dagen för  höstmarknaden.