Om mina historiska böcker. Hos Löv & Craig

Jag blev inspirerad att skriva något mer allmänt om mitt skrivande.här kommer texten som du också kan hitta på länken nedan:
https://narjagserdig.wordpress.com/gastbloggare/yvonne-waern-2/

Jag har haft ett yrkesliv som engagerat mig. När det tog slut, var då engagemanget slut? Först ja. Sedan hittade jag något annat.

På sommaren kom en kvinna från en fjärran tid till mig. Det var i sommarhuset från 1600-talet hon först pockade på min uppmärksamhet. ’”Vi kvinnor hade det svårt på den tiden”, hörde jag henne säga. ”Inte blev vi myndiga förrän vi blev änkor. Och då var det så dags!”

Två kvinnor som bott i sommarhuset har jag följt som unga, mödrar och änkor. Deras tid som omyndiga och myndiga, gårdsmoror och guvernanter har jag skildrat. Det har blivit fyra böcker om kvinnoliv, från 1720 till 1822. Kärlek och glädje, men mest sorg och bekymmer. Änkenådens hemlighet var ett ”oäkta” barn. Prinsessan i ”Det sägs att en prinsessa”, var ”bara” en kaptensdotter från Pommern. ’Moln över morgonrodnad’ speglade Auroras kamp mot vrede och sorg. ’Den ovälkomna gåvan’ var Marias. Hon både kunde och måste bota djur och människor. Hennes mor Aurora fick kämpa mot fördomar och oförståelse.

Jag är glad över min lidelse. Jag är lycklig över att kunna väva en människas livshistoria ur de trådar som ännu är kvar; i dagböcker, i tingsrättsprotokoll och i kyrkoböcker.

Nästa projekt kommer att bygga på ännu en lidelse: hur hanterar vi vår värld, egentligen? Hur behandlar vi våra medmänniskor? En allegori i vrede över vårt slöseri med de oss givna rikedomarna. Få se vad det blir, hur det går!

Tre ben står mina böcker på: engagemang, historiska fakta och fantasi. Det har gått bra så här långt. Hoppas det kan få fortsätta.

Att skriva en historisk roman: Den ovälkomna gåvan

Den här boken är den fjärde i en serie historiska romaner. Därför gav den mig särskilda problem. Jag måste vara konsekvent samtidigt som jag inte fick upprepa mig.

Tidigare hade jag skrivit en hel del om hur man levde på landet på 1700-talet. Hur levde folk? Vad åt människor på landet? Vilka kläder hade de? Fast jag försökt ta reda på det mesta, missade jag en del. I en av de tidigare böckerna hade jag gjort fel på vad det fanns för vägar. Jag hann rätta det i tid. I en annan bok hade jag låtit 1700-talets bönder såga ner träd. Fel! På den tiden högg man träden. Släktforskare är kunniga i historia. Ett bra ställe att träffa vänliga och hjälpsamma människor är: http://aforum.genealogi.se.

För den nya boken bestämde jag mig för att det var nog med historisk efterforskning. Kyrkoböckerna fick räcka. Jag skaffade mig ett halvårs abonnemang på Arkiv Digital. (www.arkivdigital.se) Kan rekommenderas till alla som vill skriva historiska romaner i svensk miljö!

Redan tidigare letade jag i digitala kyrkoböcker. Jag var intresserad av ett särskilt hus. Gårdar är lätta att hitta i de digitaliserade husförhörslängderna, eftersom där oftast finns register i bokstavsordning. Men så besvärligt det är är att läsa husförhörsanteckningarna! Ibland undrar jag varför prästerna skrev så otydligt. Varför de kladdade de så? Var det något de ville dölja? Jag avslöjade en präst. Där han suddat och skrivit över syntes ändå: ’ Dränkt sig med flit’. Det var något att hänga upp en berättelse på!

Eller förresten… Jag ville ju också fortsätta berättelsen om den unga kvinnan,Aurora Ottiliana. Hon som just gift sig. Aurora blev änka för andra gången vid 28 års ålder. Med tre barn!

Hennes bror dog i syfilis. Och en piga i granngården dog i samma sjuka. Detta fick jag reda på ur ’dödboken’. Litet skandaler skadar inte i romaner! Mera skandaler. Aurora Ottilianas yngre syster, Lisa, hade i kyrkoböckerna några olika ’oäkta’ barn. Två gånger gifte hon sig efter barnsbörden. Sexstraffen var obevekliga och sexdriften lika stor som nu. ’Lägersmål’ heter det eller ’lönskaläge’. Båda skyldiga fick betala böter. Om de inte lägrat varann ’under äktenskapslöfte’, förstås.

Men hur var det nu med Maria, dottern som föddes 8 månader efter Auroras makes död? Vem var hennes ’riktige’ far? Vad kunde hon ha fått med sig i livet? En ovälkommen gåva! Nu slog fantasin till. Den röda tråden stod flickan för, Maria med den ovälkomna gåvan. Sedan vävde jag in kapitel med de mer eller mindre pikanta detaljer jag hittat i kyrkoböckerna.

Om jag lyckats balansera fantasi och fakta vet jag inte. Jag vet att människor på den tiden trodde att det fanns personer som hade förmåga att bota. Maria fick inga barn. Jag hoppas att ingen annan släkting blir störd av min tolkning av flickans ’ovälkomna gåva’.

PS Den här bloggen finns också på booqla.

Recension hos Bibliotekstjänst

I dag är jag riktigt glad! Elsbeth Hermansson på Bibliotekstjänst (BTJ) har läst min senaste bok 'Den ovälkomna gåvan' och skrivit om den bl.a. så här:

Fjärde boken om Stråle-släkten utspelar sig i tidigt 1800-tal. Miljön är Vättern och väglöst land i Tivedenskogarna med skrämmande vargar, vättar och vittror. Folktro och vidskepelse har stort inflytande i det vardagliga livet. Dottern Maria, med sina röda ögon, har fått gåvan som synsk och att kunna bota värk och skador. Klok-Bella och Klok-Sirkku är hennes läromästare. Många uppsöker Maria ”som kunde göra gott”, att bli kallad häxunge är hon stolt över.  Personskildringen är utmärkt, likaså språket. Romanen rymmer ett stycke svensk historia såsom Gustav IV Adolfs krigshandlingar och bygget av Göta Kanal. Författaren har lyckats ännu en gång!

Publiceras i BTJ-häftet nr 19, 2015

(Jag har markerat de meningar jag gillar mest, och så har jag förkortat litet, enligt BTJ:s regler för publicering)