Bokhylla

Bokhylla
Bra med dörrar!

tisdag 22 december 2020

Yngre man   En novellantologi utgiven av Joelsgrådens förlag



En yngre man – noveller 


Förlag: Joelsgården förlag, 2019 


Bokrecension 

Boken ”En yngre man” består av 39 noveller från olika författare och där några av författarna har bidragit med två noveller. 

I bokomslaget får vi se en silhuett av en äldre kvinna och en yngre man. Den ger en känsla av mystik och sorg som framhävs i mörka och dystra färger. 

Kärleken är vacker och full av glädje och borde kanske istället framhäva kärlekens färger oavsett hur stor eller liten åldersskillnaden är mellan de som lär känna varandra, har lärt känna varandra, kommer att lära känna varandra eller kommer att vara tillsammans resten av sitt liv och oavsett om de kommer att göra det eller inte. 

I boken får vi läsa om kärleken mellan en äldre kvinna och en yngre man på olika sätt. Här beskrivs den yngre mannen som oemotståndlig, mystisk, oerfaren, komisk, omtänksam och som en magnet eller ögonsten för den äldre kvinnan. 

Boken beskriver kvinnan som väldigt sårbar och lämnad full av sorg. Antingen har hennes man lämnat henne eller så har hon lämnat sin man och nu söker hon tröst och kärlek hos en yngre man som ser upp till henne. 

I kärleken finns inga gränser och bokens olika författare har beskrivit kärleken ur olika synvinklar med både glädje och sorg. 

En del noveller beskriver musikens ljuva toner som glädjen i kärleken medan andra beskriver konst, naturen eller integration. 

Tolkningen är fri och varje människa har sin unika smak och vad man finner intressant när det gäller både konst och innehållet i en text. 

Man får ge boken lite tid, eftertanke och reflektion, för att kunna smälta innehållet i varje novell. 

Därför rekommenderas boken för sitt unika innehåll som kan tilltala många människor och på olika sätt. 

Av: ”MiriMirre” 

tisdag 17 september 2019

Teonauterna av Sam Ghazi

Sam Ghazi : Teonauterna. Norstedts, 2019.


Jag trodde att jag skulle läsa en bok som handlade om hur en kroppslös hjärna skulle uppfatta sin omgivning, och det stämde väl delvis, men det blev mycket mer komplicerat än så.  

Så här börjar boken: 
”Hon släpper kassen där jag ligger på botten. När hon stoppar ner sin skrynkliga hand skrapar hennes vigselring mot mitt hölje av metall.”
Så fortsätter det i en sida.

På nästa sida början boken om igen:
”Adam Kashviri befann sig längre bort än någon annan från resten av mänskligheten.”

Mina reaktioner:

En hel del text handlar om vad det innebär att vara död men ändå uppleva det levande livet omkring sig. En annan väsentlig fråga är förstås hur människor omkring den kroppslösa hjärnan upplever den (som kallar sig själv för ”jag”). Finns det ett kroppslöst ”jag”?

Vad innebär det att vara död men ändå uppleva sin omgivning? frågar jag, medan Jasmine, den kroppslösa och i en dosa instängda hjärnfunktionen frågar sig: ”Om livet är summan av de funktioner som motstår döden, räcker det med en hjärna för att vara levande?”

Själv svarar jag på frågan med en motfråga: Varför låter författaren henne behålla syn (i form av ett kameraöga)  och hörselförmåga, ja t.ill och med viss talförmåga? En viss kontakt med yttervärlden är tydligen nödvändig.

Jasmines mamma får hennes återskapade hjärnfunktioner inbyggda i en dosa, men hennes partner, Adam, behåller i hemlighet en kopia, vilket är strängt förbjudet. Hennes mamma saknar Jasmine så mycket att hon måste begrava dosan, medan Adam låter henne från dosan delta i ett vardagsliv som blir alltmer inskränkt, ja rentav farligt, allteftersom han blir äldre, får stroke och till slut dör.

Den ”verkliga” Iasmine dog under ett uppdrag tillsammans med Adam. De reste i ett rymdskepp med namnet ”Oberon”, älvornas konung. Det gällde en forskningsexpedition som gick ut på att undersöka ett astronomiskt fenomen kallat ”Trögkryparen”, ett ofantligt föremål i form av ett björndjur (finns på omslagssidan) och som har något med Gud att gör över går i misstänksamhet, näst intill paranoia. En förnedrande situation när han berättar om färden för några unga soldater ger en föreställning om hans degradering.


Boken är fascinerande, språket är poetiskt, och fragmenten lockar till att skapa ett sammanhang. Må varje läsare bära med sig sin egen bild. För mig är den hjälplösa situationen när de kroppslösa hjärnfunktionerna uppfattar hur mat kokar över på spisen och ändå inte kan ingripa en av de mest skrämmande.


*************

Detaljer att fundera på:
”Adam tog en klunk ur vattenflaskan som hängde i bältet. ” (sid. 74)
Jag funderar på hur det fungerar i tyngdlöshet. Hur hänger vattenflaskan? Hur kan man ta en klunk, måste man inte suga för att få i sig vatten?

Döendet beskrivs på fyra och en halv sida. Jag som själv trott att jag dött en gång förvånas över detaljerna av smärta. Adrenalinet som sprutades runt i kroppen balanserade smärtan inne i mig till en förvåning: Var det så lätt att dö?

Ur synvinkeln ”romanskrivande” är detta inte en bok som kan användas för att lära ”nybörjare” att skriva romaner. Den har ingen lättfångad dramatisk kurva, fragmenten är svårbegripliga och ”planteringarna” följs inte upp - jag undrar t.ex. fortfarande vad scenen med delfinerna är bra för. Inte heller är karakteristiken av Adam eller Jasmine särskilt djupgående. Är de extra- eller introverta? Planerande eller impulsiva? Sådana enkla karaktärsbeskrivningar är ingenting för Sam Ghazi.



söndag 15 september 2019

Om Ian McEwan: Machines like me

Om Machines like me av Ian McEwan


En man har lagt ner en förmögenhet på att skaffa sig en robot. För mig ligger det intressanta i dels hur roboten är konstruerad rent fysiskt, dels hur personligheten beskrivs.

I den här boken simuleras hjärtslag och andning hos roboten, men 
  • man kan inte känna pulsen, hjärtslagen känns och hörs bara i bröstet
  • Andningen känns ur munnen, varm och fuktig

Att bestämma personligheten hos en robot liknar de råd vi får för att bestämma sig för karaktärernas personligheter:. McEwan har valt en av många möjliga modeller, nämligen följande dimensioner:

”Social kompetens, extraversion, mottaglig för yttre erfarenheter, noggrannhet, emotionell stabilitet”.

Den  här roboten, som kallas för Adam, blir alltmer människolik. Redan på sidan 76 visar han ”devoted attention”, ja till och med ”delight”!  Längre fram blir han förälskad i samma kvinna (Miranda) som jaget, och till och med ligger med henne. (Han kan få penisen styv genom att fylla den med vatten).

I en intressant episod blir jaget inbjuden att träffa Alan Turing. Den gamle matematikern berättar att några robotar tagit livet av sig när de upptäcker hur inkonsekvent människan är, t.ex. hur människan förstör jorden som hon ändå måste bo på.

Den stora kollisionen mellan artificiell och mänsklig intelligens kommer när Adam självsvåldigt avslöjar att Miranda ljugit, visserligen med gott uppsåt, i en domstol. Jaget angriper Adam och stuvar undan honom, ”livlös”, i en garderob. Miranda skickas i fängelse för sitt edsbrott.

Många sidohistorier kommer upp, politiska frågor, likaväl som frågan om hur människan måste balansera lögn och sanning för att överhuvudtaget kunna leva, och hur en robot aldrig kan fås att förstå den balansen.

Tyvärr har förlaget missat att det kommit in sammanhangslösa stycken på några ställen - förvillande och helt oacceptabelt.


När jag ser på boken med mina ”roman”-ögon ser jag att den inte följer den dramatiska kurvan, att ”gestaltning” är så gott som helt frånvarande och att den innehåller alltför mycket ”fakta-presentation”. Ändå var jag fascinerad av den. Fakta om politiska händelser kunde jag skumma eller helt enkelt hoppa över. Vad jag fastnade för var försöken att visa hur ett strikt logisk tänkande kommer i konflikt med sociala hänsyn, hur hämnd kan försvaras när en vänskap är tillräckligt stark och hur ett barn kan få människans korthus att ramla ihop.


onsdag 13 juni 2018

Av Gudarna Märkta. Av Snezana Lindskog


I denna bok får vi följa några människors öde i en tid före kristendomens införande i Sverige. Efterhand uppdagas en alkoholist, tjuv och mördare, en kvinnan som om och om igen förlorar sina foster, en slavinna som blir brutalt våldtagen och en ung flicka som drömmer om en ung man.

Läsaren rycks med från första sidan. Det börjar som i en mardröm. Scener fladdrar fram och byts ut i en surrealistisk virvel där läsaren ganska snart tvingas släppa taget om verkligheten och låta sig dras med i en malström av obegripliga och motbjudande händelser. 

Den drömmande overkligheten förstärks av det ålderdomliga och egenartade språket, som till exempel ”en kärlek skapar ljuvliga suckar” eller ”utsirade marmorstenar ger resonans av kungligt djup”. Drömmar återkommer, men också skildringar av en uråldrig verklighet där gudar blidkas genom blot och bytesekonomin illusteras genom marknader där till exempel hantverksalster byts mot en häst eller en slav.

Drömmar och verklighet vävs ihop till en egensinnig och ovanlig historia, där asagudarna spelar ett spel med människor som pjäser - en uråldrig föreställning om människans öde som ligger i någon annans hand. Känslan av människornas hjälplöshet inför sitt öde gör att jag knappast törs vända sidorna. Vad ska hända nu? Hur spelar gudarna sitt spel, egentligen? 

Författarinnan visar en ovanlig känsla för såväl seder som vardagsliv i en tid när asagudar dyrkas,, samtidigt som skildringarna får en särskild dimension av hennes poetiska språk.

När jag lade boken från mig levde människorna kvar i mina tankar. Hur värjer man sig mot gudars spel? Att blota måste ändå vara ganska naturligt i försöken att blidka gudarna?

Detta är en bok som tål att läsas flera gånger. Både språk och händelser ger stort utbyte vid  omläsning och eftertanke. 

Jag ger boken 4 poäng av 5.

torsdag 19 april 2018

Tora Greve: Hammerslag


En oscariansk alternativhistoria är författarinnans egen undertitel till sin historiska science fiction berättelse.
Det är i början av  1900-talet. Uppe i de norska bergen råkar några medlemmar ur familjen Hammer ut för  underliga händelser, som får dem att undra om det bakom dem möjligen kan ligga  marsianer som vill flytta till jorden. Utomjordingarna kan ha parkerat sig på baksidan av månen, dels för att inte synas från jorden, dels för att ha nära till jorden. 
Familjen Hammers medlemmar är oväntat tekniskt avancerade och har dessutom tillgång till så gott som oändliga resurser. De startar ett stort projekt, bekostat av en medlem i familjen. I projektet byggs ett tekniskt underverk, en kanon som utgörs av en massaccelerator,  inne i berget Gaustatoppen. Men faktum är att kanonens mynning pekar österut - mot Stockholm.  Eftersom Norge är i union med Sverige, blir den svenske kungen intresserad och några svenska spioner misslyckas snöpligt med att avslöja projektets hemlighet.
 Projektet genomförs med framgång samtidigt som det uppenbaras att  en i familjen har en minst sagt egendomlig bakgrund, där både andra solsystem och planeten Mars nämns. Det ska påpekas att skrämmande fantasier om rymden och rymdvarelser inte var ovanliga vid den tiden. Även om vissa avslöjanden görs slutar boken ändå hoppfullt . 
En av  inspirationskällorna till berättelsen  är Jules Verne, en annan är  biografin om Kristian Birkeland, Norrskenet, av Lucy Jago. 
Tora Greve har skänkt oss en intressant och mystisk historia, berättad i ett oerhört vackert, skimrande språk. Med glimten i ögat berättar hon om både forskare och teosofer. Därtill presenterar hon tekniska problem och deras lösningar  på ett skickligt sätt. Vid sidan av själva berättelsen gör detaljrika skildringar av miljö, inredningar och arkitektur i Norge boken mycket läsvärd. 


onsdag 30 september 2015

E-bok!

Nu har 'Den ovälkomna gåvan' tagit slut på förlaget.
Jag bestämde mig då för att göra en e-bok av den.
Den finns nu färdig - men bara hos mig för tillfället.

Är det någon som skulle vilja ha den, så skriv till mig:

yvonne.waern@gmail.com


måndag 31 augusti 2015

Om mina historiska böcker. Hos Löv & Craig

Jag blev inspirerad att skriva något mer allmänt om mitt skrivande.här kommer texten som du också kan hitta på länken nedan:
https://narjagserdig.wordpress.com/gastbloggare/yvonne-waern-2/


Jag har haft ett yrkesliv som engagerat mig. När det tog slut, var då engagemanget slut? Först ja. Sedan hittade jag något annat.
På sommaren kom en kvinna från en fjärran tid till mig. Det var i sommarhuset från 1600-talet hon först pockade på min uppmärksamhet. ’”Vi kvinnor hade det svårt på den tiden”, hörde jag henne säga. ”Inte blev vi myndiga förrän vi blev änkor. Och då var det så dags!”
Två kvinnor som bott i sommarhuset har jag följt som unga, mödrar och änkor. Deras tid som omyndiga och myndiga, gårdsmoror och guvernanter har jag skildrat. Det har blivit fyra böcker om kvinnoliv, från 1720 till 1822. Kärlek och glädje, men mest sorg och bekymmer. Änkenådens hemlighet var ett ”oäkta” barn. Prinsessan i ”Det sägs att en prinsessa”, var ”bara” en kaptensdotter från Pommern. ’Moln över morgonrodnad’ speglade Auroras kamp mot vrede och sorg. ’Den ovälkomna gåvan’ var Marias. Hon både kunde och måste bota djur och människor. Hennes mor Aurora fick kämpa mot fördomar och oförståelse.
Jag är glad över min lidelse. Jag är lycklig över att kunna väva en människas livshistoria ur de trådar som ännu är kvar; i dagböcker, i tingsrättsprotokoll och i kyrkoböcker.
Nästa projekt kommer att bygga på ännu en lidelse: hur hanterar vi vår värld, egentligen? Hur behandlar vi våra medmänniskor? En allegori i vrede över vårt slöseri med de oss givna rikedomarna. Få se vad det blir, hur det går!
Tre ben står mina böcker på: engagemang, historiska fakta och fantasi. Det har gått bra så här långt. Hoppas det kan få fortsätta.