Det började i september 1730. Sent på kvällen hörde prästen i Yaiza, Don Andrés Lorenzo Curbelo ett muller. Han steg upp och skrev senare följande:
”Jorden slets upp i Timanfaya, en bit från Yaiza. Ett enormt berg reste sig ur jordens bröst. Flammor sköt ut från dess topp”
Prästen tog sig från Yaiza till Timanfaya. Han behövde inte väcka den unge bonden som stod och såg på hur jorden hävde sig. Fortfarande tveksam blev Pepe stödd av prästen.” För dina bybor härifrån”, sa prästen. ”Jag tar hand om dem i Yaiza.”
Pepe lyckades få med sig alla i byn utom en. Det var Juan som vägrade följa med genast. Han måste få med sig getterna, sade han. Både han och getterna blev begravda under lavastenarna som kastades ut från vulkanen. Hans käraste, Immaculada, följde motvilligt med de andra i flykten från lavastenarna och elden.
Det gick långsamt för den lilla skaran. De var sömniga och motvilliga. Det fanns inga stigar genom det oländiga landskapet. Imma (så kallades Immaculada) vände sig om flera gånger. ”Skynda er på!” ropade Pepe om och om igen. Det syntes inte mycket bakom dem. Bara en grå vägg som dimma. Mullret ökade, fast de gick bort från vulkanen. Plötsligt stannade Imma. ”Tita!” utbrast hon. Det var smeknamnet på killingen som fötts för inte så länge sedan. ”Juan tar hand om honom”, sade Pepe otåligt. ”Det var ju därför han stannade.”
Alla andra stannade och vände sig om. Nu såg man tydligt hur stenar kastades ut ur marken. Hur marken långsamt reste sig och skakade allt omkring sig - hus, lador, åkrar, allt försvann i eld och rök. Som av en gemensam impuls började alla långsamt gå tillbaka. Det fanns för mycket hemma som måste räddas.Elden som inte hann bli släckt, säden som skulle torkade i skjule som nu brändes sönder. Imma var inte den enda som oroade sig för en get.
Pepe stod rådlös. Han kunde inte låta sina skyddslingar gå tillbaka in i helvetet! Han fick en ingivelse. ”Akta er!” ropade han och böjde sig ner som om han hukade för en nerfallande sten. Som på ett trollslag vände sig folket om och alla hukade sig ner. ”Fort härifrån!” manade Pepe, och så sprang han, fortfarande hukande österut. Lavan rann i strömmar mot norr och nordväst.
Det här är bara starten av ett vulkanutbrott som skulle pågå i hela sex år. Till att börja med var medkänslan på de drabbades sida. Myndigheterna i Teguise skrev ett brev till de som styrde över Kanarieöarna och bad att folk skulle få lämna ön med fartyg som hållits inne i väntan på de flyende. Många kom i väg till Gran Canaria.
Det dröjde inte länge förrän bönderna från Timanfaya, Rodeo, Santa Catalina och många fler ställen förbjöds att fly. Fortfarande föll aska och lavastenar ner över stora delar av Lanzarote, men folk tvingades att stanna. Den bördiga marken täcktes av lavasand, men människorna fick inte lämna den. Sanden förstörde skörden, fälten kunde inte brukas mer, husen var nästan helt begravda och vattenreservoarerna oanvändbara. Råttor invaderade stora områden och kaniner och småfåglar sprang sin väg. Småvilt som människor tidigare kunnat fånga. Det sägs inte hur många som dog av svält. Däremot berättas det att bara en person dog av skador från själva vulkanutbrottet.
I mitten av nittonhundratalet - tvåhundra år efter vulkanutbrottet hade lavan stelnat. Under jorden hade gaser bildat tunnlar i lavan. Gaserna förflyktigades. Tunnlarna var kvar. Cesar Manrique, Lanzarotes konstnär och landskapsarkitekt, upptäckte att några av tunnlarna kunde upptäckte att några av tunnlarna kunde formas till hans hem.
Han ”målade” dem med cement och vit färg. Där kan vi turister gå numera. Jag måste le på ett foto, fast mina tankar går till de flyende, gråtande, förtvivlade människorna.
