Författandets mystik
I min senaste bok skrev jag så här om lönnen:
”
Så småningom blev Maria vän med lönnen, vårdträdet. Hon klappade den och pratade med den. Lönnens bark var grov och stammen var tjock. Maria var bara som ett lönnblad där nere på marken. En bit ovanför Marias huvud delade grenarna sig som ett paraply. Nere vid marken fanns en stor spricka. Det var något särskilt med trädet.
…
Maria klappade mot lönnens bark. Trädet var hennes vän.
– Får jag komma in? undrade Maria, och hon kände hur trädet öppnade sig för henne.
Inne i trädet var det mörkt, men Maria såg ändå. Där var liksom en grotta, så hög att hon inte såg taket. Ovanför henne hängde silvergirlander. Det var så vackert. Det luktade gott inne i trädet. Tryggt och vänligt. Hon ville vara här. Hon satte sig ner och lutade ryggen mot trädet. Trädet berättade en saga för henne. Hon lyssnade.
– Jag är gammal och jag har sett mycket, sade trädet. Varje vår klär jag mig i ljusa gröna löv. Varje sommar blir de mörka. Till hösten festar jag i gult och rött. På vintern blir jag ensam med mina kvistar. Varje år är jag rädd. Jag ser människor komma med sågar. Jag kan inte springa. Det gör ont!
– Nä! sade Maria och höll för öronen. Släpp ut mej!
– Nu ska du lyssna så du lär dig!
– Nä! Ja vill ut!
Trädet öppnade sig inte. I stället kände Maria hur det klämde omkring henne och höll henne fast. Hon blev rädd.
– Lyssna! sade trädet och lät både arg och bestämd.
Maria kunde inte göra något annat.
– Det är sommar. Mina lövbarn är friska och glada. Det är då de kommer, människorna, med sina yxor.
Maria visste precis vad trädet talade om. Det som mor kallade för hamling.
”
Så skrev jag. Det var länge sedan. Ingenting visste jag om vad som skulle hända. Det hände. En stor gren började brytas loss från lönnen. Längre och längre mot huset lutade den sig. Vi var tvungna att göra något. Ack vad arboristen gjorde!
Var det mitt fel? Var det jag som gjorde att lönnen blev stympad? Eller såg jag bara vad som skulle hända? Vilken makt har några skrivna ord?
